Kliar i fingrarna..
Jag vill köpa bebismöbler, bebissaker, tvätta bebiskläderna, komplettera med det som behövs, möblera.. Och jag vill göra det NU!! :D
Kliiiiiiar i fingrarna.
Nu när vi köpt barnvagn så är nästa "delmål" att köpa färg och tapet o fixa rummet.
Efter de kommer möblerna och bilstol.. Sen är de de roliga smågrejjerna kvar.. Hämta hem vagnen. Tiden går inte tillräckligt fort! :)
Foglossningen är från helvete.. Har tröttnat på att höra mig själv gnälla nu. Är dock beredd att ge upp jobb snart. Har hela tiden sagt att jag jobbar tills jag inte kan resa mig ur sängen.. Well, snart där.. :/
Men så är det. Älskar min man ♥ Han tar hand om oss så bra och är väldigt tålmodig med mig. ♥
Lite fattigare men mycket gladare. :D (bl...
Lite fattigare men mycket gladare. :D (blöjhinken fick vi på köpet) :)
Dags o göra fredagsgott. :)
Dags o göra fredagsgott. :)
Barnvagn
Eftersom att vi nu har sparat ihop pengar till en barnvagn så bestämde vi oss för att slå till då vi hittat den vi vill ha! Vi köper vår vagn från http://www.babyvintage.se/ en mysig liten butik som ligger här hemma, bara på andra sidan gatan.
Så på lördag går vi dit och provkör och köper vagnen. Vi fick lov att ha den kvar i butiken tills vi vill ha hem den. Så vi åker ner och "bokar" den. Dessutom så har hon förlossningsgaranti så skulle något hända så köper hon tillbaka den för samma pengar. Jag känner själv att det är för tidigt för att fylla hemmet med en massa bebissaker, men det känns skönt att ha ändå. Den är vår men vi kan göra oss av med den lika fort igen utan att förlora något på det.
Titta vad fin. ♥
Vagnarnas Rolls royce. ;)
Så fort vi känner för det så ska vi riva ner en tapet i barnrummet, spackla och måla. Sen e de bara till att köpa möbler sen är allt fix klart. Eftersom att vi har gott om tid så behöver vi ju inte engagera oss i det än. :-)
Det är mindre än 2 månader tills jag går på havandeskapsledighet så då har jag gott om tid. Som tur är kommer julen mitt i allt och där har man ju lite o göra så man fördriver tiden. Inget är som väntans tider, det har iaf jag lärt mig!
Bröllop ♥
Som synes så har jag gått och gift mig med världens finaste o bästa kille. ♥
Vi hade en jättefin dag och allt gick precis som tänkt.
Fredag flög jag, mamma, hennes gubbe och Anna till Gotland, där Henrik redan varit nästan en vecka.
Åkte hem till svärisarna, fikade lite sen tog jag mamma och Anna och fick visa mina smultronställe och köpa honung och salmbärssylt i granngårn. Som sig bör. :-)
Sen åkte vi hem igen och svärmor hade gjort en jättebuffé med otroligt god mat och vi åt hela kvällen tillsammans med hela familjen och Henriks mormor och farmor. Bröllopstårta fick vi också, dagen innan bröllopet. Vi gör allt på vårt sätt. ;-)
Fick massa fina presenter. 2000:- av farmor så nu har vi pengarna vi behöver till barnvagnen, en jättefin silverbricka (som sig bör ;P) av mormor och av resten av Henriks familj fick vi en bänk som de har klätt in i lammskinn från Henriks brors lamm. Såååå fin och så glad blev jag :-)
Efter en mysig kväll va de dags o sova inför den stundade lördagen. Mamma o Rolf körde in till Visby till sitt hotell.
Upp på lördagen och eftersom att jag som vanligt vaknar tidigt för jag har ont, så va de bara jag o svärfar uppe. Efter hand började folk droppa in och det blev frukost.
Vi strök våra kläder, packade våra väskor. Sen kom Henriks bror med familj och Malin och Carro fixade frisyrer o sminkning.
Sen packade jag, Henrik o Anna in oss i bilen och körde mot Visby för att checka in på hotellet (som vi fick av mamma i bröllopspresent) och lämna våra väskor så de va klart. (Anna sov ju på samma hotell som oss eftersom att vi alla 5 skulle hem igen på söndagen)
Vi klädde på oss, träffade mamma, Anna o Rolf i lobbyn sen gick vi ut och över gatan in i den Botaniska trädgården där vi skulle vara, och mötte upp de andra samt vigselförättaren.
(Bilden är från hemsidan därav orkestern... ;))
Sen hade vi finaste och mysigaste cermonin.
Efter gick vi till Lindgårdens värdshus för att äta. Jättemysigt va där och god mat!
Till förrätt åt vi Inlagd Gotlandslax med senapscrème och rågbrödschips.
Huvudrätt: Örtglaserad Gotländsk lammsadel med ramslöksky, rostade rotfrukter samt Gotländsk potatisgratäng.
Efterrätt: Lindgårdens mullbärsparfait med mandelflarn och färska bär.
Efter maten åkte Henriks familj hem, jag o Henrik gick upp till vår hotellsvit och mamma, Rolf o Anna gick till sina rum.
På rummet hade mamma sett till så dom fixade det lite fint för oss.
Choklad o blomma från Hotellet, och dessa fina glas av mamma...
Sen bastade vi eftersom att vi hade en egen bastu i sviten, sen kröp vi ner och somnade som grisar, min man o jag ♥
Hade en fantastisk helg med hela familjen, kunde inte haft det bättre. Nu väntar vi bara på bebis ska komma ut så blir allting perfekt. :-)
22/10-2011
♥
V 23
Allmän egendom?
Jag måste bara skriva av mig lite ang. min facination över hur man som gravid blir bemött av omgivningen.
Ja, detta är helt enkelt saker jag stör mig ganska friskt på. Eftersom att det nu börjar synas att jag är gravid så är det ingen som direkt misstar sig om det.
1. Tydligen så är det HELT okej att vänner jag umgås mer eller mindre med, arbetskollegor och vilt främmande människor, kommer fram och smeker mig på magen. Jag har precis vant mig vid att Henrik nuförtiden spenderar mer tid vid min mage än mitt ansikte, skulle jag då tycka det är helt ok att någon jag knappt känner kommer fram och smeker min mage?? Det är liksom min privata sfär, jag glider liksom inte upp o smeker dig någonstans?
Om du frågar mig, "är det okej om jag känner?" Så kommer jag förmodligen inte säga nej.
Sen undrar jag lite också vad folk är ute efter att känna? Än så länge kan Henrik känna ibland, på kvällen när bebis sprattlar mest. Men annars är det bara jag som känner det innifrån. Petar man liksom med ett finger för att känna så märker man att magen är hård, ibland.
Har en kompis som frågade "när bebisen börjar sparka, får jag känna då?" Det är liksom en berättigad fråga, finns liksom ett syfte med det. Inte bara tafs.
2. "Var det planerat?" Nej, det var ett engångsligg och jag vet inte vem pappan är. Eller va förväntar sig folk för svar? Oavsett om det var planerat eller inte så är det väl uppenbart att jag har valt att behålla barnet och då spelar det väl ingen roll?? Detta är då en fråga som bara folk som inte känner mig frågar. Alla andra vet ju hur det ligger till.. Jag brukar svara "jo.. väldigt planerad." Eftersom att jag inte känner dom så drar jag ju inte den långa varianten "Jo vi har försökt o få barn i nästan 5 år och detta funkade genom IVF.. osv." Men, dock.. Är det inte en obotligt DUM fråga??
3. "Vet ni om det är en pojke eller flicka?" Nej. Jag kunde inte bry mig mindre. Följdfrågor: "Då vet ni inte hur ni ska inreda rummet, köpa för färg på vagnen, nej kläder kan man köpa efteråt"... S U C K. Jag ska föda ett barn, jag har gott om kläder till ett barn, jag tänker köpa en vagn som passar ett barn och jag inreder rummet till ett barn.. Frågor på det??" Att diskutera genusfrågor med folk, lite sådär snabbt, fungerar inte. Man tröttnar fort.
Fram till barnet är gammalt nog att faktiskt kunna ha en åsikt om kläder, färger och dyl så är det mitt och Henriks val vad som ska finnas i vårt hem och inte. Då kommer det, rent naturligt, vara saker som VI tycker är praktiskt eftersom att funktion är typ 100% viktigare än färger. Men, ju fler färger ju bättre. Sån är ju jag.
4. Folk som VET att jag har ont och VET att det inte kommer bli bättre som frågar var dag "hur äääääär det med dig?" Vet liksom inte riktigt vad jag ska svara längre.. Jag är inte otacksam men man känner faktiskt vilka som egentligen bryr sig och vilka som frågar för att de ska vara så. Lättast har blivit att svara "jo de e väl under kontroll". Neutralt svar helt enkelt.. Är det vänner som frågar som man vet bryr sig så kan man ju svara ärligt utan att känna sig gnällig. "Idag är det hyfsat" eller "idag är det skit helt enkelt." Eller folk som faktiskt vet hur det är som kanske har tips eller råd hur de själva gjorde för att inte ha så ont.
Folk jag inte känner säger jag bara "Det är bra."
Nu är jag gnällig.. IGEN. Men, jag måste få de ur mig annars går jag o retar mig på det.
Och ja, jag har väldigt ont och det känns som om det blir värre hela tiden.
Men bebis sprallar runt och det är häftigt.
Vi har varit superduktiga och verkligen rensat vårt hem och vi har i princip tömt bebisrummet nu så om nån vecka kan man ju engagera sig i att riva fondtapeten sen måla rummet.
Ska till Ullared med mammsen i morron, ska se om dom har några fina väggdekaler som man kan sätta upp.
Vi har bestämt oss för att vi vill ha massa olika djur på ena väggen. :-)
Tycker tiden kan gå lite fortare.. Jag längtar till jul.. Sen är det liksom bara några veckor kvar till bebis ska kika ut till oss. Åhh va jag längtar tills vi har bebis utanför min kropp! ;-)
Take care!
Barn till varje pris?
Har precis tittat på en dokumentärserie som går på 1an. "Barn till varje pris?". Du kan se första avsnittet här och andra avsnittet här.
Det handlar om olika par och singlar som på något sätt har svårt att få barn, eller väljer att skaffa barn på "annorlunda" sätt. Singlar som åker till andra länder för att insiminera, homosexuella som "hyr" en kvinna att bära deras barn, par som inte kan få barn som tar hjälp av IVF eller ägg/spermadonation, två par homosexuella kvinnor och män som skaffar barn tillsammans och tyvärr dom som kämpar men kanske aldrig kommer fram till det de önskar mest - ett biologiskt barn.
Just detdär med hur viktigt det är med biologiska barn är ganska intressant. Många som anser att det givetvis är det bästa, medans andra anser att det tankesättet endast är något vi har lärt oss.
Tror det är väldigt svårt för en förälder till biologiska barn att förstå att det faktiskt kan vara så att adopterade barn kan vara värda lika mycket (hur ska jag nu få detta att låta rätt..). Menar att det kanske är lätt att säga att "det är klart jag tror att ditt adopterade barn är lika viktigt för dig som mitt barn är för mig", medans man någonstans fortsätter meningen i tanken med att "men man vill ju såklart i första hand ha ett biologiskt barn".
Det är svårt o veta om man alltid har haft alternativ. Om man har haft möjlighet att faktiskt välja, det finns ju dem som väljer att adoptera trots sin fertilitet.
Sen tror jag också det är svårt att säga att "biologiska barn eller adopterade spelar ingen roll för mig" om man nu aldrig har kunnat att få biologiska barn.
Att man faktiskt måste ha upplevt båda världarna för att kunna känna skillnaden. En åsikt har man givetvis alltid rätt till, men är det en rättvis bedömning om man inte vet alternativet?
Under tiden vi höll på med alla behandlingar så fanns det tillfällen där jag kände att "får jag inte bli mamma så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.." Det låter hemskt men så var det. Mitt liv skulle aldrig kunna bli fullständigt utan ett barn. Hade jag dött innan jag blivit mamma så hade mitt liv varit förgäves.
Den enda tanken som höll mig flytande under dessa perioderna var tanken på att hur det än går så kommer jag bli mamma. Kanske inte vara gravid och föda fram det, men hitta ett barn i ett annat land som var i lika stort behov av föräldrar som jag var av ett barn. Så för mig, var och är, adoption ett alternativ till att jag överhuvudtaget skulle ha en anledning att leva. Så, vem kan då bestämma vad som är viktigast och bäst när det gäller biologiska barn och adopterade?
Något som är "modernt" nu är ju homosexuella som skaffar barn. Det har ju faktiskt inte varit lagligt så länge, men dock ÄR det lagligt men tydligen näst intill omöjligt att genomföra. Vilket är så otroligt tråkigt med tanke på så många barn vi har i världen som verkligen behöver ett kärleksfullt hem.
Min åsikt har alltid varit att ett barn behöver en vuxen som älskar det ovillkorligt. Sen som det är en mamma, en pappa, en mormor, en farfar, en mamma och pappa, en pappa och en pappa, en mamma och en mamma, en släkting eller ett syskon!
Därför tycker jag att dethär med att ett lesbiskt par och ett bögpar skaffar barn tillsammans är en fantastisk lösning. Tänk att ha TVÅ mammor och TVÅ pappor! Alltså 4 föräldrar som älskar en över allt annat. Tid o kärlek kan ju omöjligt vara en bristvara i ett sådant hem, hur bra är inte det?
Visst tror jag att ett permanent boende är en viktig sak för barnets skull. Men tänk att var vecka komma hem till två utvilade och lyckliga föräldrar som bara har längtat efter en!
Dessutom spendera alla lov och semestrar tillsammans med alla 4 för att föräldrarna är ju dessutom bästa vänner!
Sen raka motsattsen, kvinnor som åker och insiminerar sig. Som hon själv sa i dokumentären "Ja, jag är egoistisk. JAG vill ha barn!" Och ja... Har man inte hittat den rätta och verkligen vill ha ett barn när tiden börjar bli knapp.. Allternativ är ju att dra hem en kille från krogen och säga att man äter p-piller sen aldrig träffas igen.
Då tycker jag att insimination är bättre, menar då vet man att killen är frisk, han är inte tvingad till att bli pappa, han kan inte få de i nacken om 5 år.
Men alla behöver en pappa?
Jag hade ingen. Eller jo, det hade jag ju.. Men uppenbarligen är han helt ointresserad. Eller, han var det i periodvis. De perioderna jag träffade honom slutade det bara med att han svek mig. Är det något ett barn behöver? Jag har däremot en mamma som verkligen älskar mig. Som gör allt för mig.
Berätta för mig VARFÖR är det viktigt att pappan är med i bilden?
"Men skulle du inte vilja haft en bra pappa då?" Jo.. Vem skulle inte vilja det? Men man kan inte välja vissa saker själv. Nu hade jag en pappa, som moraltanterna förespråkar om, och har endast lärt mig att man kan inte lita på folk. Då hade jag definitivt klarat mig bättre utan.
Nu blev det väldigt långt, men det är lite därför jag har bloggen, ventilera tankarna. ;)
En sak jag fastnade för var när en av tjejerna sa "det är klart man vill vara en av de få som faktiskt lyckas på första försöket".
Vi är en av de få.
Det är så många som tycker SÅ synd om oss för allt vi har fått gå igenom och ja, det har varit jobbigt.
Men har man inte varit där själv så kan man nog inte riktigt förstå vilken otrolig TUR vi har haft!
Miljonvinst på lotto skulle inte på långa vägar kunna jämnföras med vad vi har fått.
Det finns SÅ otroligt många ställen det kan gå fel på.
Sprutorna inte hjälper så det inte blir några ägg, att de egna hormonerna ställer till det, att det inte blir tillräckligt många ägg att plocka ut, att äggen inte blir befruktade, att äggen inte överlever, att ägget inte fäster, att embryot inte stannar kvar..
Vi har vunnit lottovinsten 10 gånger om, och allt på första försöket!
V 21 (20+5)
Då har vi gått över halva tiden. Trots att foglossningen blir värre hela tiden så måste jag erkänna att resten känns lite bättre hela tiden så de jämnar väl ut sig. :D
Bebis sprattlar och har sig, man kan ju lista ut vilken dygnsrytm den har. Piggelin natt/förmiddag sen sover han/hon nog resten av dygnet. Bortsett från några småryck ibland. Haha
Vi var ju på ultraljud igen och efter lite bökande och kisspaus så fick vi se en fin bild på ett perfekt hjärta.
"Oj vad den sprattlar" sa barnmorskan till oss. Hehe, jo jag har också upptäckt det. ;-)
Ännu så är det inte så många sparkar som når ut så Henrik kan känna det, lite synd men det kommer!
Dock så brukar jag säga till så vi kan titta när bebis vänder sig för då spänner sig magen och blir benhård, ser lite roligt ut. ;-)
Vi har varit hos barnmorskan och pratat o lyssnat på bebishjärta. Jag har ju fått göra det en gång innan men jag blir ju glad var gång Henrik får höra, känna eller se bebis.. Han får ju inte ta del av de på samma sätt som jag.. Men jag försöker allt jag kan iaf. :)
134 slag/minuten var det iaf och denna gången lät det verkligen mer som en galopperande häst änd "svishen" som de lät förra gången. Starka fina slag.
Nu är vi uppsatt på föräldrakurs och det som chockade mig mest var att Henrik var väldigt positiv till det. Med tanke på att grundorden för föräldrakurs är "prata och dela med sig" så trodde jag han skulle dra sig för de.. men icke.. Vem är du och vad har du gjort av min man?? Haha.
Jag ska även börja på akupunktur nästa vecka för foglossningen, jag hoppas verkligen det ska hjälpa!
Här har vi magen iaf. :D
