Inlagd under:
Har precis tittat på en dokumentärserie som går på 1an. "Barn till varje pris?". Du kan se första avsnittet här och andra avsnittet här.
Det handlar om olika par och singlar som på något sätt har svårt att få barn, eller väljer att skaffa barn på "annorlunda" sätt. Singlar som åker till andra länder för att insiminera, homosexuella som "hyr" en kvinna att bära deras barn, par som inte kan få barn som tar hjälp av IVF eller ägg/spermadonation, två par homosexuella kvinnor och män som skaffar barn tillsammans och tyvärr dom som kämpar men kanske aldrig kommer fram till det de önskar mest - ett biologiskt barn.
Just detdär med hur viktigt det är med biologiska barn är ganska intressant. Många som anser att det givetvis är det bästa, medans andra anser att det tankesättet endast är något vi har lärt oss.
Tror det är väldigt svårt för en förälder till biologiska barn att förstå att det faktiskt kan vara så att adopterade barn kan vara värda lika mycket (hur ska jag nu få detta att låta rätt..). Menar att det kanske är lätt att säga att "det är klart jag tror att ditt adopterade barn är lika viktigt för dig som mitt barn är för mig", medans man någonstans fortsätter meningen i tanken med att "men man vill ju såklart i första hand ha ett biologiskt barn".
Det är svårt o veta om man alltid har haft alternativ. Om man har haft möjlighet att faktiskt välja, det finns ju dem som väljer att adoptera trots sin fertilitet.
Sen tror jag också det är svårt att säga att "biologiska barn eller adopterade spelar ingen roll för mig" om man nu aldrig har kunnat att få biologiska barn.
Att man faktiskt måste ha upplevt båda världarna för att kunna känna skillnaden. En åsikt har man givetvis alltid rätt till, men är det en rättvis bedömning om man inte vet alternativet?
Under tiden vi höll på med alla behandlingar så fanns det tillfällen där jag kände att "får jag inte bli mamma så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.." Det låter hemskt men så var det. Mitt liv skulle aldrig kunna bli fullständigt utan ett barn. Hade jag dött innan jag blivit mamma så hade mitt liv varit förgäves.
Den enda tanken som höll mig flytande under dessa perioderna var tanken på att hur det än går så kommer jag bli mamma. Kanske inte vara gravid och föda fram det, men hitta ett barn i ett annat land som var i lika stort behov av föräldrar som jag var av ett barn. Så för mig, var och är, adoption ett alternativ till att jag överhuvudtaget skulle ha en anledning att leva. Så, vem kan då bestämma vad som är viktigast och bäst när det gäller biologiska barn och adopterade?
Något som är "modernt" nu är ju homosexuella som skaffar barn. Det har ju faktiskt inte varit lagligt så länge, men dock ÄR det lagligt men tydligen näst intill omöjligt att genomföra. Vilket är så otroligt tråkigt med tanke på så många barn vi har i världen som verkligen behöver ett kärleksfullt hem.
Min åsikt har alltid varit att ett barn behöver en vuxen som älskar det ovillkorligt. Sen som det är en mamma, en pappa, en mormor, en farfar, en mamma och pappa, en pappa och en pappa, en mamma och en mamma, en släkting eller ett syskon!
Därför tycker jag att dethär med att ett lesbiskt par och ett bögpar skaffar barn tillsammans är en fantastisk lösning. Tänk att ha TVÅ mammor och TVÅ pappor! Alltså 4 föräldrar som älskar en över allt annat. Tid o kärlek kan ju omöjligt vara en bristvara i ett sådant hem, hur bra är inte det?
Visst tror jag att ett permanent boende är en viktig sak för barnets skull. Men tänk att var vecka komma hem till två utvilade och lyckliga föräldrar som bara har längtat efter en!
Dessutom spendera alla lov och semestrar tillsammans med alla 4 för att föräldrarna är ju dessutom bästa vänner!
Sen raka motsattsen, kvinnor som åker och insiminerar sig. Som hon själv sa i dokumentären "Ja, jag är egoistisk. JAG vill ha barn!" Och ja... Har man inte hittat den rätta och verkligen vill ha ett barn när tiden börjar bli knapp.. Allternativ är ju att dra hem en kille från krogen och säga att man äter p-piller sen aldrig träffas igen.
Då tycker jag att insimination är bättre, menar då vet man att killen är frisk, han är inte tvingad till att bli pappa, han kan inte få de i nacken om 5 år.
Men alla behöver en pappa?
Jag hade ingen. Eller jo, det hade jag ju.. Men uppenbarligen är han helt ointresserad. Eller, han var det i periodvis. De perioderna jag träffade honom slutade det bara med att han svek mig. Är det något ett barn behöver? Jag har däremot en mamma som verkligen älskar mig. Som gör allt för mig.
Berätta för mig VARFÖR är det viktigt att pappan är med i bilden?
"Men skulle du inte vilja haft en bra pappa då?" Jo.. Vem skulle inte vilja det? Men man kan inte välja vissa saker själv. Nu hade jag en pappa, som moraltanterna förespråkar om, och har endast lärt mig att man kan inte lita på folk. Då hade jag definitivt klarat mig bättre utan.
Nu blev det väldigt långt, men det är lite därför jag har bloggen, ventilera tankarna. ;)
En sak jag fastnade för var när en av tjejerna sa "det är klart man vill vara en av de få som faktiskt lyckas på första försöket".
Vi är en av de få.
Det är så många som tycker SÅ synd om oss för allt vi har fått gå igenom och ja, det har varit jobbigt.
Men har man inte varit där själv så kan man nog inte riktigt förstå vilken otrolig TUR vi har haft!
Miljonvinst på lotto skulle inte på långa vägar kunna jämnföras med vad vi har fått.
Det finns SÅ otroligt många ställen det kan gå fel på.
Sprutorna inte hjälper så det inte blir några ägg, att de egna hormonerna ställer till det, att det inte blir tillräckligt många ägg att plocka ut, att äggen inte blir befruktade, att äggen inte överlever, att ägget inte fäster, att embryot inte stannar kvar..
Vi har vunnit lottovinsten 10 gånger om, och allt på första försöket!
Permalink | Behandling | Kommentarer (2) | Trackbacks () | 2011-10-04 @ 12:22:53
Kommentarer
Postat av: Ännä
ja ni är lyckligt lottade som äntligen har blivit med bebis =) men vägen dit har varit knagglig o du är en otroligt stark pereson som jag beundrar o ser upp till. Längtar tills Basse kommer ut så vi alla får se o lukta o känna på den lill* efterlängtade bebis som du bakar på nu =)
2011-10-06 @ 21:16:25
Postat av: FC
Jag tycker om att läsa dina tankar, och att dokumentären väckte tankar. Hela tanken med att delta (det var inte alls självklart) var ungefär det. Väcka tankar, och tankar om gränser som ibland är så självklara innan man står där. Infertil.
Det där med adoption pratas inte om så mycket i mitt case, men det finns faktiskt människor där det biologiska inte är så mycket av en issue. Jag började köa för adoption innan jag ens gjort min första insemination, sedan gick jag biologivägen för att det verkade snabbare. När jag gick vidare till embryodonation var frågan om att jag inte delade gener en jättestor fråga - snarare var det frågan om att medvetet låta ett barn bli utan möjlighet att söka sina genetiska rötter den som var plågsam (det finns inte öppen donator för embryodonation för singlar i hela världen vad jag kunnat finna). Med adoption blir det oftast så, men jag har ju inte valt bort det då som jag gjorde nu.
Jag står fortfarande i kö för adoption. Jag har stått i den kön i 4 år. Skulle jag behöva min köplats förväntar jag mig att vara framme i kön om ytterligare 2 år. Då kan mina papper skickas till ett av de få länder som tar emot singelansökningar. Och så väntar ytterligare 2 års kö. Så 8 år från att jag började köa för adoption kan jag kanske få mitt barn i mina armar om det skulle ha blivit den vägen. Så det var inte egentligen en biologisk fråga för mig, bara en tidsmässig... /Elida
Trackback
