Barn till varje pris?
Har precis tittat på en dokumentärserie som går på 1an. "Barn till varje pris?". Du kan se första avsnittet här och andra avsnittet här.
Det handlar om olika par och singlar som på något sätt har svårt att få barn, eller väljer att skaffa barn på "annorlunda" sätt. Singlar som åker till andra länder för att insiminera, homosexuella som "hyr" en kvinna att bära deras barn, par som inte kan få barn som tar hjälp av IVF eller ägg/spermadonation, två par homosexuella kvinnor och män som skaffar barn tillsammans och tyvärr dom som kämpar men kanske aldrig kommer fram till det de önskar mest - ett biologiskt barn.
Just detdär med hur viktigt det är med biologiska barn är ganska intressant. Många som anser att det givetvis är det bästa, medans andra anser att det tankesättet endast är något vi har lärt oss.
Tror det är väldigt svårt för en förälder till biologiska barn att förstå att det faktiskt kan vara så att adopterade barn kan vara värda lika mycket (hur ska jag nu få detta att låta rätt..). Menar att det kanske är lätt att säga att "det är klart jag tror att ditt adopterade barn är lika viktigt för dig som mitt barn är för mig", medans man någonstans fortsätter meningen i tanken med att "men man vill ju såklart i första hand ha ett biologiskt barn".
Det är svårt o veta om man alltid har haft alternativ. Om man har haft möjlighet att faktiskt välja, det finns ju dem som väljer att adoptera trots sin fertilitet.
Sen tror jag också det är svårt att säga att "biologiska barn eller adopterade spelar ingen roll för mig" om man nu aldrig har kunnat att få biologiska barn.
Att man faktiskt måste ha upplevt båda världarna för att kunna känna skillnaden. En åsikt har man givetvis alltid rätt till, men är det en rättvis bedömning om man inte vet alternativet?
Under tiden vi höll på med alla behandlingar så fanns det tillfällen där jag kände att "får jag inte bli mamma så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.." Det låter hemskt men så var det. Mitt liv skulle aldrig kunna bli fullständigt utan ett barn. Hade jag dött innan jag blivit mamma så hade mitt liv varit förgäves.
Den enda tanken som höll mig flytande under dessa perioderna var tanken på att hur det än går så kommer jag bli mamma. Kanske inte vara gravid och föda fram det, men hitta ett barn i ett annat land som var i lika stort behov av föräldrar som jag var av ett barn. Så för mig, var och är, adoption ett alternativ till att jag överhuvudtaget skulle ha en anledning att leva. Så, vem kan då bestämma vad som är viktigast och bäst när det gäller biologiska barn och adopterade?
Något som är "modernt" nu är ju homosexuella som skaffar barn. Det har ju faktiskt inte varit lagligt så länge, men dock ÄR det lagligt men tydligen näst intill omöjligt att genomföra. Vilket är så otroligt tråkigt med tanke på så många barn vi har i världen som verkligen behöver ett kärleksfullt hem.
Min åsikt har alltid varit att ett barn behöver en vuxen som älskar det ovillkorligt. Sen som det är en mamma, en pappa, en mormor, en farfar, en mamma och pappa, en pappa och en pappa, en mamma och en mamma, en släkting eller ett syskon!
Därför tycker jag att dethär med att ett lesbiskt par och ett bögpar skaffar barn tillsammans är en fantastisk lösning. Tänk att ha TVÅ mammor och TVÅ pappor! Alltså 4 föräldrar som älskar en över allt annat. Tid o kärlek kan ju omöjligt vara en bristvara i ett sådant hem, hur bra är inte det?
Visst tror jag att ett permanent boende är en viktig sak för barnets skull. Men tänk att var vecka komma hem till två utvilade och lyckliga föräldrar som bara har längtat efter en!
Dessutom spendera alla lov och semestrar tillsammans med alla 4 för att föräldrarna är ju dessutom bästa vänner!
Sen raka motsattsen, kvinnor som åker och insiminerar sig. Som hon själv sa i dokumentären "Ja, jag är egoistisk. JAG vill ha barn!" Och ja... Har man inte hittat den rätta och verkligen vill ha ett barn när tiden börjar bli knapp.. Allternativ är ju att dra hem en kille från krogen och säga att man äter p-piller sen aldrig träffas igen.
Då tycker jag att insimination är bättre, menar då vet man att killen är frisk, han är inte tvingad till att bli pappa, han kan inte få de i nacken om 5 år.
Men alla behöver en pappa?
Jag hade ingen. Eller jo, det hade jag ju.. Men uppenbarligen är han helt ointresserad. Eller, han var det i periodvis. De perioderna jag träffade honom slutade det bara med att han svek mig. Är det något ett barn behöver? Jag har däremot en mamma som verkligen älskar mig. Som gör allt för mig.
Berätta för mig VARFÖR är det viktigt att pappan är med i bilden?
"Men skulle du inte vilja haft en bra pappa då?" Jo.. Vem skulle inte vilja det? Men man kan inte välja vissa saker själv. Nu hade jag en pappa, som moraltanterna förespråkar om, och har endast lärt mig att man kan inte lita på folk. Då hade jag definitivt klarat mig bättre utan.
Nu blev det väldigt långt, men det är lite därför jag har bloggen, ventilera tankarna. ;)
En sak jag fastnade för var när en av tjejerna sa "det är klart man vill vara en av de få som faktiskt lyckas på första försöket".
Vi är en av de få.
Det är så många som tycker SÅ synd om oss för allt vi har fått gå igenom och ja, det har varit jobbigt.
Men har man inte varit där själv så kan man nog inte riktigt förstå vilken otrolig TUR vi har haft!
Miljonvinst på lotto skulle inte på långa vägar kunna jämnföras med vad vi har fått.
Det finns SÅ otroligt många ställen det kan gå fel på.
Sprutorna inte hjälper så det inte blir några ägg, att de egna hormonerna ställer till det, att det inte blir tillräckligt många ägg att plocka ut, att äggen inte blir befruktade, att äggen inte överlever, att ägget inte fäster, att embryot inte stannar kvar..
Vi har vunnit lottovinsten 10 gånger om, och allt på första försöket!
Äntligen vår tur! ♥
Efter 4½ år av blod, svett och tårar.
Den som väntar på något gott..
Tiden har aldrig någonsin gått såhär långsamt. Känns som om klockorna stannar och går baklänges. Jag är så nervös, rädd, skräckslagen och hoppfull..
Vet inte om det har med nervositet o göra men jag vaknar flera gånger om natten och måste alltid gå på toa vid 4-tiden.
Det VÄRSTA man kan göra när man "ruvar" (som det så vackert kallas), det är att gå in på fl (familjeliv) och läsa om alla andra som varit med om samma sak och inte fick plus eller fick plus med fick missfall.. Och ja, så jävla dumt.. Men så finns de få solskenshistorierna som sitter där med sina bebisar och det är väl därför man fortsätter läsa.. Jag vet inte. Självdestruktiv helt enkelt.
Känner mig svullen, har ont i magen och kissar hela tiden. Tror fortfarande på nervositet. Men, hoppet e de sista som överger..
Äggcell
Såhär såg det ut igår när vi satte in det! (Nej det är inte vårt men de såg exakt likadant ut)
Såhär ska det då se ut idag om de utvecklas som de ska. Men enl. läkaren igår så utvecklades vårt väldigt fort. *tummen upp* :D
Så får vi hoppas den gosar till sig o fastnar dag 6! :)
Jag tycker det är så coolt att vi fick se hur det såg ut. H var hel facinerad och de kändes som vi ställde tusen frågor. :)
IVF. Del 3.
Okej, först o främst vill jag förtydliga en sak. Där var ju som sagt 2 befruktade ägg, MEN oavsett så sätter dom bara in ett. Har hört att dom satt in fler på vissa med då gäller det sista försöket.
Nu var det så att det ena ägget utvecklades inte som det skulle så det hamnade i soporna (eller ner i toaletten, jag vet inte vad dom gör. :P)
Vi åkte ner till Malmö, glada i hågen. H sa "jaha, då e de väl sista gången vi åker ner här!" :-) Sockertopp. ♥
In i väntrummet vänta vänta, inkallade till samma bås vi fick va förra gången. "Jaha, då ska du få ta på dig strumporna och rocken sen kan ni gå in i slussen och ta på er mössor och H tar på sig rock och tofflor"
Jaha.. Dit igen. På med übersexiga strumpor o rocken, in i OP-salen och på tvn såg vi ett delat ägg. (För de som kanske inte känner till den biten så delar sig äggen i celler när de blir befruktade.)
Såg häftigt ut, läkaren såg att vi tittade på det och hon berättade att det var vårt!
Jag frågade om man kunde få det utskrivet, de hade varit kul. Men om de blir bebis så kunde man ta med sig USB-minne o få bilderna med sig hem! Häftigt. :-)
La mig ner, in kom en sköterska med en liten liten tunn slang, och i den slangen låg en liten droppe sa hon. Den droppen va de lilla ägget. Helt sjukt så litet allt är egentligen...
Ialla fall så ligger där nu ett befruktat ägg i min livmoder. På dag 6 hoppas vi att den sätter sig ordentligt och om nån vecka så ska jag lämna blodprov så får vi se om där är början på en liten liten en. :-)
Inget är som väntans tider!
En sak som var lite roligt var att dom spelade The Moniker - Oh My God samtidigt som dom la in ägget. Haha. Kan BARA bli bra av det. :D
IVF. Del 2.
Vill först o främst säga att det är jätteroligt att så många kommenterat. Tack alla, det betyder jättemycket ♥
Ringde RMC idag och av dom 8 äggen dom plockade ut så är det 2 stycken som har blivit befruktade. Vi ska dit redan i morgon (onsdag) och sätta in en av dom. SPÄNNANDE. Så tack för alla lyckoönskningar, nu håller vi tummarna för att embryot behagar att stanna och bli till en februari-bebis!!
IVF. Del 1.
Min kära vän Micki tycker att jag skulle skriva om allt istället för att vara lite hemlig. Tja varför inte. E där någon som vill läsa så.. :)
Jag åt Provera i 10 dagar för att framkalla mensen som kom efter ca en vecka. Mensen kom och där har vi dag 1.
Nu har jag iaf tagit en spruta som heter Puregon i 12 dagar. Det är en spruta som ser ut som en insulinspruta som innehåller ett follikelstimulerande hormon. Alltså får den mina ägg att växa. På dag 4 började jag ta en annan sorts spruta också, Orgalutral som är ”anti-gonadotropinfrisättande hormoner”, alltså en spruta som dämpar mina egna hormoner så dom inte stör behandlingen. Denna sprutan tog jag i låret i 9 dagar.
Dag 8 åkte jag till Gynmottagningen i HBG för ett VUL (Vaginalt Ultraljud) där dom kollade hur äggen såg ut. De va inte superstora så de ringde från Malmö och jag fick fortsätta två dagar till med sprutorna.
Dag 10 åkte vi till RMC (Reproduktionsmedicinskt Centrum) i Malmö och där dom gjorde ett nytt VUL allt såg bra ut och vi fick en tid till måndagen för äggplock.
Jag fortsatte med Puregon till fredagen men tog den sista Orgalutralsprutan på lördag morgon och på kvällen tog jag Pregnylsprutan som är en ägglossningsspruta. Vi fick också besked på att H skulle ha utlösning fre-lör just för att det skulle vara nya och pigga simmare till måndagen. Alltså, ingen alkohol på hela helgen för stackaren! ;-)
Söndagen var alltså en helt sprutfri dag, man får va glad för detaljerna!
Måndagen kom och vi hade fått instruktioner att jag skulle vara fastande från midnatt och duscha på morgonen innan vi åkte.
Jag var spänd o nervös, H hade ingen snus och jag hade varken fått äta eller fått kaffe. Dom som jobbar med mig på morgonen vet hur förödande detta är för mig.. Eller mest för alla andra, jag kan bara inte vara trevlig och jag blir förbannad för allt. Haha.
M.a.o. blev det en tyst resa ner till Malmö.
Efter att ha stått still på motorvägen 2-3 gånger så kom vi fram med ca 10 min marginal och vi fick sitta ner och vänta.
Sen blev vi inkallade och invisade i vårt egna lilla bås med en brits, en stol, bord och en garderob. Medan jag fick byta om till knästrumpor, sjukhusrock, fick en kanyl i armen och fick svälja 2 panodil(Smärtstillande) och 10 mg Stesolid(lugnande) så fick H gå till ett rum och fylla burken med stål-simmarna. :-D
Efter ett tag blev vi invisade i op-salen och först fick H dra på sig en grön rock, ett par tofflor och en mössa, och jag fick nöja mig en mössan.
H fick sätta sig i en stol och jag fick lägga mig i gyn-stolen. De satte på mig syrgasgrimma, elektroder på bröstet och en sån man får på fingret som kollar puls och så tog dom blodtrycket. Samtidigt som sköterskan som va hos mig (helt otroligt UNDERBAR tjej!!) gav mig Morfin(smärtstillande) i kanylen så la dom bedövningsmedel i slidan.
De visade oss tv-apparaterna vi kunde följa allt på, den ena var ultraljud där vi kunde följa exakt vad dom gjorde och den andra visade mikroskopet när dom kollade äggen som dom skickade in i provrör till labbet i rummet bredvid. Riktigt häftigt att se faktiskt.
Men så fort hon sprutade in morfinet hade jag lite problem att fästa blicken. Hon påpekade också ett par gånger att jag inte fick hålla andan. Vilket jag inte gjorde, jag bara glömde bort att jag skulle andas ibland också. Haha.
Själva ingreppet kändes ok, det stack till emellanåt men det var inte så farligt. När de var färdiga så fick jag en gigantisk binda och ett par ursexiga nätbyxor (ni som jobbar inom vården eller har fått barn vet nog vilka jag menar) sen tog dom mig och näsgrimman och ledde in mig till britsen igen där jag direkt kände behovet av att vila lite, eftersom att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. ;-)
Stackars H fick så snällt sitta på trästolen och rulla tummarna tills jag kände att jag kunde sitta upp. Då fick vi frukost och det efterlängtade kaffet. Efter ett tag kom hon in och frågade hur jag mådde, om jag hade ont, vilket jag hade så jag fick en Dexofen(smärtstillande) sen la jag mig och vilade en stund till.
När jag vaknade till liv efter ett tag kom vår uppassare in igen och bad mig att försöka kissa, vilket vissa tydligen har svårt för efter, sen skulle hon ta bort kanylen ur armen på mig. Inga problem o kissa så jag tog på mig mina kläder och ville bara HEM.
Läkaren som gjorde ingreppet kom in och berättade att dom fick ut 8 ägg och hur allt skulle gå till inför och under införningen. Samt att jag va tvungen att åka hem och lägga mig på soffan och fick bara gå upp om jag skulle på toa. Hon berättade dessutom att eftersom att hon "punkterade" slemhinnan med nålen (som enlig H var så häääääääääääääär lång och tjock, dvs. ungefär som ett avloppsrör. Jag är glad att jag inte såg den) och har skapat en blödning så får jag varken bada eller ha sex på minst en vecka. Samt att det kan hända att blodet lägger sig på tarmarna och kan göra att man får magknip och så.. Jahapp. Om jag nu fattade det rätt.
Vi tackade för oss och åkte hem. Vilket varken var så kul eller lätt eftersom att jag fick ont om jag gick för fort, om jag gick på ojämn mark, skulle gå i trappa, upp o ner från trottoaren eller värst - sätta mig i bilen. Och där skulle jag ju bara sitta nästan en timme hem.. Efter att ha gråtit halva vägen så tröstade min älskling mig på bästa sätt han kunde, han lovade att han skulle köpa en Ben&Jerry-glass till mig.. DET mina vänner, är kärlek. ♥
Nu ligger vi här i soffan, jag börjar bli rastlös men har fortfarande ont när jag rör mig, han somnade efter whiskeyn han tog igen från helgen. Nu sänder vi alla våra pepp-tankar till malmö och hoppas att de sköter sig i provröret. :-)
Har ni frågor så svarar jag gärna.
Såhär vill vi att det ska se ut om nån dag :-)
Det MÅSTE fungera.
Det MÅSTE fungera, det MÅSTE fungera, det MÅSTE fungera, det MÅSTE fungera, det MÅSTE fungera, Det MÅSTE fungera, det MÅSTE fungera!
* hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas *
Sagostund.
Jag har en bok som utspelar sig för ca 2000 år sen, den handlar om en man som pratade för mycket så folk tyckte illa om honom och spikade upp honom på ett kors o där hängde han ett par dagar innan han dog.. Helt mirakulöst började han leva igen, och därför firar vi nu påsk. Och i år infaller de s.k. "röda dagarna" på fredag och måndag, vilket innebär att påsken i år är så lång som 4 dagar. Alla "normalt arbetande" människor är lediga då vilket innebär att om man behöver proffesionell hjälp av folk som har ett 7-16 jobb så kan man fetglömma det för dom sitter hemma med sina familjer och njuter av sin ledighet. Och förstör mitt liv. TACK.
Kunde dom inte dragit den om rödluvan i stället?? Där är det bara vargen som dör och det behövdes inga röda dagar för det.
Jag har fått mens av mig själv, ett gyllene tillfälle att börja med allting. (Vill då gärna påpeka att jag får mens av mig själv typ en gång om året, högst.) Men. Det går inte. Anledningen är PÅSKEN.
Såhär har mina känslor sett ut den senaste tiden:
☼Läkarbesök på RMC, överlycklig. - Läkaren vill inte börja pga. cellproverna, gråtfärdig.
☼Telefontid till läkaren, förväntansfull. - Läkaren har inte fått svar än, gråtfärdig.
☼Läkaren ringer och säger att han pratat med läkarna i HBG o allt är grönt, bara till o köra, sjukt glad. Ringer sköterskerna som planerar och säger att de inte funkar för att UL kommer mitt i påsken då. Går inte att skjuta upp en veckan för då hamnar äggplock mitt i påsken. Alltså blev det till att skjuta upp två veckor, besviken och irriterad.
☼Upptäckte igår att jag fått mens, som då händer högst en gång om året om jag har tur. Vilket då innebär att vi sparade 14 dagar på att äta tabletter för att få mensen så vi kan börja, överlycklig. Ringde RMC idag för att berätta den glada nyheten, får då som svar "men det funkar inte, då krockar införningen med påsken" (När de sätter in embryot). Storlipar..
Nu måste jag alltså vänta en månad i stället för 2 veckor för att kroppen inte ska hamna helt i obalans. Skjut mig i stället. Är det konstigt man blir störd i huvudet. Jag är så trött på detta.. Jag orkar fan inte bli glad, ledsen, överlycklig, sjukt besviken om vartannat... Jag har så ont i själen..
Åt HELVETE med påsken.
Sagostund.
Jag har en bok som utspelar sig för ca 2000 år sen, den handlar om en man som pratade för mycket så folk tyckte illa om honom och spikade upp honom på ett kors o där hängde han ett par dagar innan han dog.. Helt mirakulöst började han leva igen, och därför firar vi nu påsk. Och i år infaller de s.k. "röda dagarna" på fredag och måndag, vilket innebär att påsken i år är så lång som 4 dagar. Alla "normalt arbetande" människor är lediga då vilket innebär att om man behöver proffisionell hjälp av folk som har ett 7-16 jobb så kan man fetglömma det för dom sitter hemma med sina familjer och njuter av sin ledighet. Och förstör mitt liv. TACK.
Kunde dom inte dragit den om rödluvan i stället?? Där är det bara vargen som dör och det behövdes inga röda dagar för det.
Jag har fått mens av mig själv, ett gyllene tillfälle att börja med allting. (Vill då gärna påpeka att jag får mens av mig själv typ en gång om året, högst.) Men. Det går inte. Anledningen är PÅSKEN.
Såhär har mina känslor sett ut den senaste tiden:
Läkarbesök på RMC, överlycklig. - Läkaren vill inte börja pga. cellproverna, gråtfärdig.
Telefontid till läkaren, förväntansfull. - Läkaren har inte fått svar än, gråtfärdig.
Läkaren ringer och säger att han pratat med läkarna i HBG o allt är grönt, bara till o köra, sjukt glad. Ringer sköterskerna som planerar och säger att de inte
Eller inte...
Note to my self: Bli aldrig glad över något förens EFTER det har hänt, annars kan man ge sig fan på att de skiter sig.
Eftersom att det är det bästa jag vet, så väntar vi lite till.
Redo?
Nu kör vi grabbar!
FanFanFan.
Fan, det känns som om jag går i sönder. Jag har så ont i själen så jag vet inte var jag ska ta vägen. Ibland kommer de upp sånna panikkänslor och jag kan knappt andas, får en klump i halsen så jag håller på att spy, blir yr i huvudet och hjärtat slår dubbelt så fort.
Har alltid tyckt att "panikångest" låter så löjligt, bara till att slappna av väl?
Men förstår nog nu.. Det kommer när jag är ensam hemma.
Så svårt att förklara. Tanken och känslan "jag kommer aldrig att bli gravid" kommer. Sen kommer allt över mig o de känns som jag ska svimma.
Men så går det över fort igen. Och nu ska jag snart till jobb. Life goes on like it never stoped.
En liten saga om din ängel
Det var en gång ett barn som just skulle födas.
Barnet frågade Gud:"Dom säger att jag ska bli sänd till jorden i morgon, men hur ska jag kunna leva där, liten och hjälplös?"
Gud svarade:"jag ska välja ut en ängel åt dig. Och din ängel ska vänta på dig där och ta hand om dig.
Barnet frågade:"Men här i himlen behöver jag inte göra något annat än sjunga och skratta och vara lycklig."
Gud sa:"Din ängel kommer att sjunga för dig och le mot dig varje dag. Och du kommer att känna att din ängel älskar dig och vara mycket lycklig."
"Men hur ska jag kunna förstå vad folk säger när jag inte kan språket?"
Gud svarade."Din ängel kommer att säga de allra vackraste ord du kan tänka dig och med stort tålamod och kärlek kommer din ängel att lära dig att prata".
"Och vad ska jag göra när jag vill prata med dig?".
Gud svarade:"Din ängel kommer att lära dig att knäppa din händer och att lära dig att be."
"Jag har hört att det finns elaka människor på jorden. Vem ska beskydda mig?"
Gud svarade:"Din ängel kommer att försvara dig även om det är med fara för sitt eget liv."
"Men jag kommer väl att vara ledsen jämt för att jag inte kan se dig längre?"
Gud svarade:"Din ängel kommer att berätta för dig om mig och visa dig hur du kan hitta mig. Och jag finns alltid nära dig."
Just då var det mycket lugnt i himlen men man kunde höra röster från jorden och barnet frågade genast:"Gud, om jag måste lämna dig nu, tala om vad min ängel heter."
"Hennes namn är inte viktigt. För du kommer bara att kalla henne mamma "
En evighet kvar..
Jag undrar varför jag plågar mig själv hela tiden. Läser bloggar om folk som ska ha eller precis har fått bebis, surfar bara runt på sidor som säljer barnkläder, barnmöbler o leksaker. Går in på blocket, kollar möbler, vagnar och bilstolar... Ja, säg vad som INTE redan är glasklart inför vår förökande familj. bara en sak som fattas..
När jag har surfat runt ett tag så inser jag hur löjligt och patetiskt det är. Sen gråter jag... Ja, jag gråter HELA tiden känns det som. Var dag iaf.
Jag vet inte ens varför jag gråter. För att jag tycker synd om mig själv? För att jag känner mig värdelös som inte ens kan bli på tjocken? För att jag tror att jag aldrig kommer få uppleva känslan av att ha en levandes människa i min mage? Ja, förmodligen allt dedär.. Blir så trött.
"Försök att tänka på annat" Men hur i HELA världen ska det gå till? Allvarligt talat? Nu är det två veckor kvar innan (FÖRHOPPNINGSVIS) vi får provsvaren så vi kan börja på riktigt.
Och då ska jag äta tabletter i 10 dagar för att efter 2-3 dagar få mens.. alltså är det först 14 dagar + ca 13 dagar innan det börjar på riktigt. Om det inte blir förändringar eller något händer. Suck... Och med min tur så tar de väl längre tid innan provsvaren kommer, eller så kommer inte mensen. ELLER av någon outgrundlig anledning så får jag säkert mens av mig själv så jag måste vänta tills menscykeln är "klar" av sig själv.. (ca 35 dagar). Vänta vänta..
Hejt it. Hejt it SO mycket.
110314
Jag önskar att det fanns ett sett man kunde bedöva sina känslor. Jag orkar inte.. Jag vill inte ens. Vafan gör man då?
4 jävla veckor..
Jag som älskar att vänta.. Ringde till gyn för att fråga hur lång tid det tar innan man får provsvaren, det brukar ta ungefär 4 veckor. Jag förklarade som det var att vi ska påbörja en IVF-behandling, vi har varit på alla läkarbesök och har allting hemma, vi bara väntar på ett "ok" från dom provsvaren innan vi kan börja. Hon bad mig att ringa om tre veckor så kanske provsvaren har kommit. Bläää!
Vilket innebär att nu ska jag jobba sen bara sova bort tiden i 3 veckor. Då går ju tiden fort.
Nu kör vi!
Har varit och träffat läkaren idag på RMC. Vi pratade, blev utfrågade om allt det vanliga "Hur länge har ni varit tillsammans, hur länge har ni försökt, vad har du använt för p-medel" osv. Svarade rätt på allt ;-)
Han konstaterade vilket sorts schema vi ska använda, gynundersökning sen in till sköterskan som visa sprutteknik och berättade hur allt ska gå till, ner på apoteket, hämta mediciner och sprutor för 6.000:- (var givetsvis tvungen o kolla priset eftersom att vi inte betalade något) och nu är vi redo!!
MEN! Jag lämnade cellprov för ca två månader sen som visade cellförändringar. Var på återbesök i torsdags och den läkaren sa att det var så lite så det knapp räknades men hon skickade iväg ett prov för undersökning trots allt. Bara för att..
Vilket innebär då att min läkare vägrar att börja någonting innan han har fått dom svaren.. SUCK.
Jag som älskar att vänta..
MEN! Jag lämnade cellprov för ca två månader sen som visade cellförändringar. Var på återbesök i torsdags och den läkaren sa att det var så lite så det knapp räknades men hon skickade iväg ett prov för undersökning trots allt. Bara för att..
Vilket innebär då att min läkare vägrar att börja någonting innan han har fått dom svaren.. SUCK.
Jag som älskar att vänta..
Men, jag är taggad som fan.
Tycker det är lite roligt för när dom ska plocka äggen så får man smärtstillande (två panodil.. lönt :P) och lugnande i form av 10 mg Stesolid. Vilket av min erfarenhet är en ganska stark dos, framförallt för den oerfarne. Nu står det ju med stora bokstäver att man definitivt inte får lov att köra efteråt och att man inte ska göra någonting resten av dagen. Så lite spännande är det. ;-)
Man vet ju inte hur man reagerar..
Men ja, som sagt. Sjukt taggad, hoppas jag får dom jävla provsvaren snart också bara. Sen kör vi!! :-)
Min man, min mamma och min Anna. Fan va jag älskar er!!!!
Väntan är hemsk..
En vecka tills vi ska ner till malmö o träffa läkare och gå igenom vårt "schema"..
Tiden går så långsamt nu.. Har slappnat av och inte tänkt på mycket på det på säkert två månader. Inte haft mens, känt mig stark o självsäker.. Jag är redo nu! Redo inför vad utmaningen nu än innebär.
Tabletter, sprutor, utplock, insättning, pms. Jag kan ta all fysisk smärta och förjävligt humör, men det är att vänta som knäcker mig. Finns inget värre än att höra sina egna tankar. Och ha tid och fundera över dem..
Men jag är glad över min man.. Älskar honom så mycket.
Och mina vänner och familjen. Såklart.
Börjar på nytt jobb i morron.. Eller, jag ska tillbaka till mitt gamla.. Men det ska bli roligt.
Har gjort en stor fruktkorg (och lite godis) till o ställa i personalrummet. "Tack för denna tiden - korg"
Hoppas den blir uppskattad.
Chefen kom in i lördags för att ge mig en stor bukett blommor.. Så fick jag en kram o så sa hon "Du ska veta att du lämnar ett jättestort tomrum efter dig!" aw.. :) Man blir glad.
Finaste vänner... !
Har nu varit på "patientskola" dvs. infomöte på RMC och insett att vi har en hel del framför oss.. Känner jag mig själv så kommer jag bli ett hormonnervvrak...
Men, det är nu jag är glad över min älskade familj och mina fantastiska vänner..
This is for you ♥
